Söndag 29 januari
Vad kul det är att jobba med så himla många olika saker som jag gör nu.
Förra veckan tog jag itu med något jag länge tänkt fixa men inte kommit till skott med: Agria och SKK Forskningsfonds hemsida.
Det är en del saker på sidan som jag skulle vilja ändra på, så jag kollade igenom alltihop ordentligt, funderade på konsekvenserna, gjorde en plan – och sedan skrev jag ner alltihop och skickade till marknadsavdelningen, där jag har ett fantastisk bollplank och läromästare i det här med epi-server.
Ja, för självklart måste jag ju kolla om mina funderingar är okej innan jag sätter igång – så är det att vara längst ut på flanken i en stor organisation.
Har också föreslagit att jag ska ta med mig datorn och sitta där och göra alltihop, så jag kan få goda råd och hjälp om jag kör fast eller det blir totalknas med något. Hoppas det blir av, för det är alltid roligt att träffa folk och lära sig nya saker samtidigt.
Och jag gillar verkligen att hålla på med epi-servern. Tycker det är ett system som är många gånger enklare än wordpress att jobba med. Konsekvent, logiskt, och inte en massa ”lull-lull” som krånglar till det.
I övrigt rensar jag fortfarande kontoret. Låter som om det aldrig blir klart och det blir det inte heller – det är ett Sisyfos-arbete deluxe.
Nu har jag i alla fall kommit så långt i mitt röjande att böcker faktiskt börjar försvinna från bokhyllan.
Bort ska: alla dubbla ex, tråkiga deckare, usla amerikanska romanförfattare som skriver 15 miljoner ord om ingenting alls, tråkiga böcker som jag aldrig förstått mig på – varken då eller nu – som Moment 22 av Joseph Heller och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Enstaka titlar från Bra Böckers lexikon får också fara sta, liksom romaner som jag tänkt läsa ”någon gång senare”, ordböcker och diverse faktaböcker från 1980-talet.
Det är fyrtio år sedan de kom ut, och otroligt mycket har förändrats sedan dess. Det är inte precis så att jag en tråkig eftermiddag när jag inte har något att göra, kommer att dra fram någon av dem och förkovra mig …
Kvar blir: mina älskade hästböcker och barnböcker – både mina egna och ungarnas. Bra deckare, som Patricia Cornwalls om rättsläkaren Kay Scarpetta. Romaner av Ian McEvan, Anthony Burgess och Graham Greene får tillsammans med P O Enquist och P C Jersild fortsatt plats på ”gubbhyllan”.
Sparar också alla Muminböckerna, Jilly Cooper, Stig Dagermans samlade verk – och så en hel hylla med kvinnliga författare som jag tycker om: Erica Jong, Suzanne Brögger, Kerstin Thorwall, Barbro Alwing – med flera.
Plus en hel del annat, förstås.
Ha ha – nu sitter jag bara här och skriver för att slippa ta itu med det jag ska göra.
Bäst att skärpa till sig lite! Mot städningen. I morgon ska kontoret vara klart, så jag kan sitta där inne och skriva klart WVVI – det är i alla fall min plan!
/A
En januarieftermiddag i Kölinge, Rasbokil.
Onsdag 24 januari
För en gångs skull ett inlägg som inte handlar om skrivande – bara för att jag diskuterat det här på FB sedan i går kväll, och behöver få det ur systemet, så att säga.
Det är en hopplös konflikt att å ena sidan irritera sig på Paludan och hans koranbrännande – och å andra sidan inte vilja rucka på vår yttrandefrihet.
Men om vi börjar tafsa på vad som är rätt och riktigt, och vilka åsikter som får framföras, är vi ute på ett sluttande plan.
Till att börja med är det svensk lag som gäller i Sverige – inte fundamentalistiska åsikter om censur, eller en diktators önskan att ställa till problem.
Vår grundlag säger att Paludan har rätt att framföra sin åsikt – och att bli beskyddad om någon vill mörda honom under tiden. That´s it, liksom.
Sedan har vi alla ett eget ansvar att inte bli att bli provocerade av en sådan som Paludan. Bästa sättet att stoppa honom, är att ju att bara ignorera, rycka på axlarna och vända ryggen till – vilket de visade i Jönköping här förleden.
Jag vill inte att fundamentalister av någon sort ska bestämma vad jag får säga eller inte nästa gång jag yttrar mig – oavsett om det gäller religion, språktester för 2-åringar, politik, hembränning, katters rätt att bajsa i sandlådan på lekplatsen – eller om vi ska ha 150 eller 400 vargar i Sverige.
Själv undrar jag vem som betalar de som ställer till bråk.
De där som brände svenska flaggan utanför ambassaden i Turkiet – var fick de tag på en flagga att bränna? Finns det verkligen svenska flaggor att köpa där? Var då?
Känns otroligt att det skulle vara så enkelt att hitta en flagga att elda upp så där hux flux precis när man behöver den.
Så nej, jag tror inte alls att det var en ”spontan protest av djupt troende människor”, utan snarare något helt annat – typ betalda gubbar som fick en flagga och en ask tändstickor, och utförde sina order.
Samtidigt retar det mig självklart att det kostar så jäkla mycket tid och pengar att skydda Paludan, som bara är ute efter att provocera, vilket inte leder någonstans alls.
Polisen har väl för fasiken annat att göra?
Men så får det ändå vara. Yttrandefrihet kostar – och måste få kosta.
/A
Torsdag 20 januari
Ibland drömmer jag om ett fast jobb, med eget kontor, arbetskamrater och inte minst – en ordentlig lön i slutet på varje månad. Men ändå så har jag blivit fast i deckarsoffan de senaste åren, för precis som alla andra är jag ju bekväm med det jag har – och man vet aldrig vad man får …
Eller som det gamla ordspråket säger: Be careful what you wish for – you can get it …
Men nu har jag i alla fall sökt ett jobb (nej, inte ett heltidsjobb!) som jag verkligen verkligen vill ha, och det är bara att hoppas på att just det jobbet också vill ha mig. Vi får se vad som händer!
Ett annat jobb som redan är klart att jag ska börja med, är ett nytt kommunikatörsjobb på frilansbasis för Djurbranschens yrkesnämnd. Den förkortas DYN och hemsidan hittas här: Djurbranschens yrkesnämnd.
DYN är en sammanslutning med alla de olika branscher som finns inom ”yrke: jobba med djur och natur”. Här hittar man exempelvis Agria, SKK, naturbruksgymnasierna, djurhem och zoofackhandeln.
Frågorna de arbetar med är högintressanta för oss djurägare – framförallt den som gäller att synliggöra olika yrken och locka fler att söka till de utbildningar som finns.
I dag är ju kampen om arbetskraften stenhård, och vem har inte sett rubrikerna om stängda djursjukhus på grund av personalbrist, eller läst om bönder som aldrig kan ta ledigt för de får inte tag på personal?
Här finns verkligen en jättefråga att ta tag i inför framtiden!
I övrigt så skriver jag på – snart dags för Hundsport Special nummer 2, deckaren ska bli färdig, liksom ett gäng korsord – och så måste jag ta itu med pappersarbetet. Ligger efter som bara den, och har inte ens fakturerat för saker som gick iväg i december än! Dessutom är det snart dags för bokslut och stämma och deklaration. Huvva!
Bäst jag sätter fart!
/A
Torsdag 12 januari 2023
Oxveckorna kallas det – jag skulle vilja kalla det räcerveckorna istället!
Har alldeles för mycket att göra, och dagarna flyger förbi!
I går tog jag mig i alla fall tid att åka ut till Kölinge och gå en hundpromenad med kelpiesarna Vide, Wilma och deras pappa Briggs. Mamma Vindja ville dock stanna i värmen under kökssoffan, där hon trivs bäst.
Det är helt fantastiskt att vara mitt inne i en skog, där vindens susande i trädtopparna är det enda man hör. Hundarna leker och busar – och håller ordning på mig. Vägen var väldigt isig, så jag tog av in på en skogsstig i stället, och då kom genast Briggs rusande och nästan knuffade tillbaka mig ut på vägen:
– Hallå – man ska faktiskt gå rätt väg när man är på promenad!
Sedan försvann plötsligt alla tre hundarna vilt skällande runt en vägkrök, och när jag äntligen lyckats halka i kapp, hade de träffat på två ryttare som suttit av sina hästar. Bad om ursäkt för de skällande vildingarna, men det var ingen fara. Tur att folk är snälla!
Egentligen skulle ju Vide bott hemma hos oss i stan, men det fungerade inte med vår gamla hund – pudel-chihuahuakorsningen Charles-Ingvar.
Jag har haft hund hela mitt liv, och är uppväxt på en labradorkennel, och har aldrig varit med om att en äldre hund inte accepterat en valp!
Men någon gång ska det ju ske, så Vide fick flytta hem igen, och jobbar nu i ladugården tillsammans med pappa och syrran. Och jag hälsar på lite nu och då, går promenader, undfängnas miljoner kodoftande pussar från båda unghundarna och hänger med gårdsfolket. Det är så otroligt skönt att göra något helt annat än jobba och vara i stallet – och som sagt: tystnaden i skogen är obetalbar!
I övrigt har jag två artiklar till Min Häst som måste skrivas fortast möjligt – och så är det snart dags för nästa nummer av Hundsport Special. Och så manuset … som ska vara klart om …. 19 (nitton!) dagar!
Uääääääk! Bara att klämma ur sig den sista tredjedelen, men jag litar på min egen förmåga, så det ska väl funka – det brukar det ju göra.
/A
Torsdag 5 januari 2023
Ville dela upp bloggen i klickbara sidor för att inte ha alla inlägg i samma fil, så att säga. Får väl se om det funkar, eller om det blir rörigt.
I dag dök det upp ett nytt, roligt frilansjobb till i min mejlbox. Känner mig både lyckligt lottad och väldigt glad över att vara påtänkt, och i nästa vecka ska vi höras av igen.
Pratade också med min nya redaktör i går och rätade ut ett och annat frågetecken kring WV-6. Jag fick också veta att boken ska komma redan i september och inte november som jag trodde. Inläsaren är minsann redan ombokad och jag kände hur deadlinen plötsligt började närma sig med en betydligt högre och mer förfärande hastighet!
Jag som mest ätit skumtomtar och lagt pussel på sistone – nu är det tydligen dags att börja jobba på allvar, alltså. Som tur är fick jag väldigt bra feedback på mina funderingar på några saker i manuset, så det känns ändå som om en trevlig och okomplicerad väg kvar till färdigt den 1 februari.
Dryftade också några andra idéer som jag gått och fnulat på – men sedan snöade vi in på att prata radio i stället.
Alltså – jag älskar P1 och det gör min redaktör också. Det bara är så. Pratradio De Luxe! Och den som vill lägga ner public service har förbanne mig inte fattat ett dugg.
Tänk att vi lyssnare har tillgång till nyheter, dokumentärer, intervjuer, diskussioner, filosofi, vetenskap och inte minst musik … – i princip helt gratis och bara ett knapptryck bort.
Hur kan man vilja lägga ner det?
Eller – rättare sagt – jag förstår precis varför vissa vill lägga ner public service. Är man rädd för att bli avslöjad, rädd för att fel saker ska komma ut, rädd för att visa sin smutsiga byk – då är det såklart sk*tjobbigt med pålästa och kunniga journalister som vill ta reda på saker. Bättre ha sin egen köpta kanal då, så man slipper hamna i dålig dager.
Men för alla oss andra är SR en guldgruva att vörda och tillbe. Och bäst av allt: det är vi medborgare som äger alltihop! Jess! Låt för tusan ingen ta det ifrån oss.
/A