Onsdag 28 december 2022
Julen är över och jag är tillbaka i deckarsoffan igen. Har massor att göra, eftersom manuset i det stora hela har stått stilla, medan jag har ägnat mig åt att äta skumtomtar, spela Wordfeud, läsa Martin Kraghs bok om Ryssland och vara i stallet.
Just nu känns det dessutom som om jag inte vet riktigt hur jag ska fortsätta historien – följa den trygga stig jag brukar följa – eller göra något helt annorlunda och oväntat?
I dag när jag stod på crosstrainern på Friskis (tro det eller ej!) fick jag nämligen en ny idé. En bättre idé? Kanske, kanske inte. Jag ska låta den mogna tills i morgon, antagligen med hjälp av fler skumtomtar.
Jag skulle faktiskt vilja kalla mitt skrivsätt för ”fritt flow”. Jag älskar att bara låta historien hända, som om en film rullar upp inuti mitt huvud. Ibland blir det som det är tänkt – ibland inte. Det spelar inte så stor roll, det brukar landa bra ändå. Eller så landar det på ett annat sätt. Jag behöver inte veta hur i förväg.
För trots min metod av fritt flow är det väldigt sällan jag måste göra några stora omskrivningar eller förändringar när manuset är klart. Det brukar liksom falla på plats av sig själv om man låter det undermedvetna jobba på i fred!
Och kom ihåg att det är ju att kasta sig ut i en fantasivärld som är att författa!
Att göra upp detaljerade planer för sitt manus, det är mer en sorts administration – och den kväver i alla fall min kreativitet synnerligen effektivt.
Tyvärr tror jag att nya författare gärna fastnar i teoretiska resonemang kring hur en bok ”ska” vara uppbyggd, eftersom många skrivutbildningar tycks predika att ”planering är allt”.
Förmodligen beror det i sin tur på att många av de som håller skrivarkurser själva inte har gett ut en enda bok – alternativt bara några få titlar. Många har inte heller någon större erfarenhet av förlagsvärlden. Synar man deras cv så handlar det inte sällan om rena amatörer, som tjänar pengar på andra människors skrivardrömmar. Det är ju också mycket enklare att lära ut excel, planer, ordning och reda, än att prata om kreativt flow och kärlek till skrivandet som metod.
Att sälja ”drömmen om att bli författare” är dessutom en lönsam marknad, så i stället för att tjäna småpengar på egna böcker, tar man på sig att utbilda nya generationer författare med motiveringen ”jag brinner mer för att hjälpa andra att bli utgivna, än att skriva själv”.
Bullshit.
Kan man skriva en bestseller, gör man väl det?
Och kan man inte – varför ska andra betala för att lära sig en icke fungerande metod?
Själv skulle jag gärna betala för att prata jobb och manus med en riktigt duktig författare med ett antal böcker i bagaget och massor av kunskap och erfarenhet. Men den sortens författare ger minsann inga skrivarkurser. De skriver på i stället.
Och hålla kurser själv – näver bäver.
Alltså – varför ska jag lära ut mina författarknep till andra, som sedan ska ut och konkurrera med mig på samma marknad?
Vissa saker bör man faktiskt behålla för sig själv!
Nej, nu stallet och sedan hem och jobba – diverse deadlines närmar sig i raketfart.
Tänk, innan jag började med skumtomtarna, tyckte jag att jag låg så himla bra till, fast så var det tydligen inte … Määäääh!
/A
Länk till Boktugg och en intervju med Martin Kragh om hans bok ”Det fallna imperiet”.
Måndag 19 december
Sitter och dricker kaffe, samt äter saffranskaka och pepparkakor till. Perfekt kvällsmat så här fem dagar före julafton!
Snart är det här året slut, och det har verkligen gått fort. Har hunnit med ungefär det jag har tänkt, och en hel del annat också.
– Det har varit spännande att få börja jobba som kommunikatör åt Agria & SKK Forskningsfond! Jag har lärt mig otroligt mycket och det är ett jätteroligt jobb. Inför nästa år har jag en del nya idéer – ska ta dem med redaktionsrådet i januari, innan jag skriver ut dem här
– En deckare utgiven: Ett två … död! kom ut i april i vår, och snart är uppe i 2000 betyg på Storytel – vilket är någonstans runt 9000 lyssningar.
– Ett halvfärdigt feelgood-manus ligger på vänt – kanske blir det klart nästa år?
– Nästa års deckare är snart färdigskriven – kommer hösten 2023.
– Var som vanligt med i Lind & Cos Stora Korsordsboken i år också – 10-årsjubileum nästa år 2023, och just nu sitter jag och jobbar med mina kryss till jubileumsboken
– Mer korsordsjobb, eftersom jag ska göra bildkryss till tidningen Kattliv framöver
– Skrivit lite blandat åt Min Häst och det är så himla kul!
I övrigt har det på alldeles för många sätt varit ett sorgligt år.
Kriget i Ukraina har naturligtvis överskuggat allt, inte minst eftersom det ju också påverkar vårt liv här, med inflation, höjda räntor och en massa annat elände.
Saker som framförallt slår mot de som har det svårast i samhället i dag – som ensamstående mammor med barn, invandrare som står långt från arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa och funktionshindrade som lever på aktivitetsbidrag eller pension. Vi andra kommer nog att klara oss hyfsat ändå. Det blir lite färre pooler och Thailandsresor, men många har ett relativt stort utrymme för ökade kostnader.
Själv har jag börjat samla in pengar till Uppsala Stadsmission, och har en hög prylar som ska skänkas dit. Man blir så himla ledsen när man förstår hur jäkla fattigt folk har det i vårt rika land. Vem är det som tagit samhällets pengar, liksom? Och varför delar de inte med sig? Bedrövligt är vad det är.
Själv försöker jag ge av det jag har. Är absolut inte förmögen, men det räcker till en del i alla fall – och det känns bra.
Men nu – fortsätta med korsordet jag höll på med innan.
/A
Onsdag 14 december
Julfesten blev jätterolig – inte minst eftersom jag precis före fick veta att jag fått ett arbetsstipendium från Sveriges författarfond på 70 000 kronor. Haha, jag som skrev världens suraste ansökningsbrev, typ bad dem dra åt skogen. Men bra att jag fick det – nu kan jag börja arbeta för att stipendieverksamheten ska förändras och bli mer rättvis. Om jag gjort det tidigare, hade det bara hetat att ”det är bara för att du inte fått det som du klagar”. Men riktigt så enkelt är det inte.
Orkar inte riktigt gå in på vad jag vill förändra i det här inlägget, men det kommer framöver.
På julfesten träffade jag bland annat min nya redaktör live för första gången, och det var jätteroligt. Det går fint att jobba ihop, och hon gillar det hon läst av del 6 om Wendela Vide. Och när det manuset är klart ska jag kanske ta itu med ”Soffan” igen – eller med något helt annat. Vi får se vad det blir! Men nu har jag äntligen chansen att skriva i lugn och ro en liten tid framöver.
I övrigt har jag mest kört buss och manuset har fått ligga till sig. Måste sätta igång och skriva igen, men har annat att göra också – som korsordet till Kattliv som ska vara färdigt i morgon. Himla glad åt det jobbet – ja, vet att jag har skrivit det förut! – men jag älskar verkligen att göra korsord. Vilsamt och ansträngande för hjärnan samtidigt, och det är en bra kombo. 🙂
Men nu – lite lunch och sedan skriva på.
/A
.
Torsdag 8 december
I kväll är det julfest hos förlaget Lind & Co – men vågar man åka dit? Har ingen lust att bli stående på en perrong, utan att det går några tåg.
Jag är så otroligt less på att järnvägen är så eftersatt och att man inte ens kan ta sig tur och retur Uppsala – Stockholm med tåg. Här har vi världens bästa och miljövänligaste sätt att resa på – och det underhålls inte, samtidigt som man pumpar in miljarder i ett flygbolag som hela tiden håller på att gå omkull … Suck!
I går var jag i Kölinge och hälsade på, och nu är hemsidan uppdaterad med lite hundbilder. Det är jätteroligt att vara ansvarig för den, och jag ser fram emot att göra framöver.
Har också fixat ett korsord till tidningen Kattliv, som bara ska korras innan det går i väg.
Knegar också på med manuset WVVI – del vill säga Wendela Vide del 6. Har skrivit 30 000 ord nu – skönt att hälften är klart.
Som vanligt när jag kommit ungefär så här långt, har jag just nu en dipp och tycker att manuset är uselt. Allt är dåligt, ingen kommer att vilja lyssna på boken när den är klar, jag skriver sämst i världen och lite annat i samma stil gnager mitt dystra undermedvetna. Men sedan blir det alltid ett färdigt manus till sist ändå, och då har känslan släppt och jag förstår inte alls varför jag dissade det så hårt tidigare.
Men nu – lite lunch och sedan en snabb vända till stallet, före Stockholmsresan. Ute är det -9° och jag älskar det här vädret! Tänk om det kunde bli en riktigt fin vinter i år, med solsken, snö och kyla – vad underbart det skulle vara.
/A
Onsdag 22 november
Ha! Bästa människan på Loopia support lyckades fixa till min gamla blogg, så den är läsbar och jag kom in på den. Har nu sparat ner alla gamla inlägg sedan 2014 (!) så om en vecka eller så stänger jag ner den helt. Bättre ha bloggen på hemsidan. Länk till gamla bloggen: blogg.annasellberg.se
I dag har det varit en dag ”off” – var i stallet för hovslagaren skulle komma, och kom liksom aldrig i gång med något vettigt efter det. Måste dock jobba undan det sista till Hundsport Special nr 1/2023 i morgon, för sedan är det bussen som gäller fredag och lördag.
Men nu – dags att sova. Få se om jag blir en flitigare bloggare framöver – det är möjligt.
OM du känner att du vill lämna en kommentar – mejla mig – för jag har tagit bort kommentarer på den här hemsidan: sellberg.uppsala@gmail.com är adressen.
Tisdag 21 november 2022
Min gamla blogg har tyvärr korruptat, så nu ligger bloggen där den borde ha legat hela tiden – på hemsidan. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag har en blogg, för det är nog inte så många som läser den, men förmodligen skriver jag mest för min egen skull.
Hoppas verkligen att Loopias support lyckas fixa tillbaka den gamla också. Det känns lite dystert att den är borta helt, efter alla år.
I övrigt så har jag just skrivit klart artikeln till Hundsport Special nr 1/2023 – och för en gångs skull är den inskickad till redaktören före deadline! Tjohoo!
Låter som om jag aldrig är i tid, men nuförtiden är jag faktiskt det. Från att ha varit ständigt försenad tidsoptimist, är jag numera en sådan som faktiskt lämnar i tid, kommer i tid och börjar i god tid innan …
Nej, inte ljuga mer nu. Jag är visserligen i tid, men börjar ofta försent. Så är det.
Någonstans har jag faktiskt fått en känsla för tid, som inte fanns tidigare. Förmodligen är det åldern – och busskörningen. Börjar man ett pass klockan 14.37 så är man j*klar i det där då – annars får kollegan vänta – eller så kanske hen missar bussen hem efter jobbet. Och det är inte populärt! Jag känner ju likadant när det är jag som får vänta. Man är trött, hungrig, sur och vill bara lämna sin buss och dra – och så kommer inte den som ska lösa av. Morr. Tur att det händer så innerligen sällan!
I övrigt skriver jag vidare på WVVI – det vill säga Wendela Vide del 6. Det känns som om det blir en bra historia, och redaktören är också nöjd med det hon läst hittills.
Har också en hel del korsord på gång. Snart är det dags för Stora Korsordsboken igen, och så jobbar jag ju numera åt tidningen Kattliv också. Såsom varandes Crazy Cat Lady är det ett fantastiskt jobb!
Men nu – lite kvällsmat och sedan ska jag läsa vidare i Ed McMains ”Sadie when she dies”.
/A