Tisdag 27 mars
Förut i dag skrev jag ett långt inlägg, som jag glömde spara, och nu är det oåterkallerligen borta.
Håhåjaja, easy come, easy go …
Har bytt namn på Instagramkontot – från ”Författare” till ”Frilansskribent”.
Från början skulle det där kontot bara handla om mina böcker och det skrivandet, men det funkar inte nu när jag gör en massa nya saker hela tiden. Dessutom är det ju dötrist att bara skriva om sitt författande. Hur ska man variera sig liksom? Liiiiite trött på att lägga ut dagens antal ord och bilder på skrivbordet – och närbilder på mig själv är inte min grej, riktigt.
Föredrar att ha ett konto med lite mer innehåll än så.
Jag har också varit inne på att lägga ner kontot helt ibland. Tycker periodvis att det är otroligt stressande med alla lyckliga människor som bara skriver om hur fantastiskt bra det går för dem i skrivlivet – samtidigt som man själv inte alltid orkar kreera ett sk*t. Samtidigt är jag ju själv likadan – och helst lägger ut ”happy happy”-inlägg.
Ja, för inte orkar jag Instagramma alla de där trista dagarna, när jag tvivlar på allt och bara vill krypa ner under en filt med en stor chokladkaka och en bra bok.
Det jag tror är att man måste ha distans till alla sociala medier – såväl Instagram som Facebook, Twitter och vad det nu är man är någonstans. Inse att allt säkert inte är så bra som det ser ut – men å andra sidan inte så eländigt som det beskrivs heller.
Ja, för det finns ju konton som rullar sig i misär – likväl som det finns konton som bara skildrar det positiva – och lustigt nog påminner de ofta om varandra, i det att det inte finns några som helst nyanser i inläggen. Antingen är allt ljuvligt, fantastiskt och underbart – eller svart, dystert och helt förfärligt.
Jag har ändå lättare för positiva än negativa konton, mest för att de sistnämnda ofta drivs av människor som mår väldigt dåligt och viker ut hela sitt liv till allmän beskådan, och det tycker jag inte sällan så ofattbart sorgligt.
Alltså – visst kan det vara skönt att skriva av sig, men ska man verkligen dela allt med alla?
Det är nog tyvärr lite som att kissa i sängen – först varmt och mysigt, men på sikt kallt och betydligt mer omysigt.
Dessutom kan det vara svårt att ta till sig en annan bild av sig själv, om man väl en gång har delat den där dystra bilden av sitt liv, med alla. ”Väldigt väldigt synd om” blir lätt en självuppfyllande profetia, och det är inte lätt att sluta med något som ger både likes och cred. Och även om man så småningom faktiskt blir ”den tuffa tjejen som står på egna ben” – kan det också vara svårt för omvärlden att ta till sig det. Man gillar ju när folk stannar i sitt fack, och inte ändrar på för mycket ändå.
Men men, jag fortsätter väl Instagramma ett tag till, så här är en länk till kontot.
Nu – ut i snön och vårsolen och ta hand om hästen. Snöstormen har äntligen bedarrat och nu j*klar vill jag ha vår, faktiskt!
/A
Bästa Mackisen för snart tre år sedan – april 2020.
Fredag 17 mars
I morgon är det äntligen dags för Sveriges Korsordsmakares årsmöte – hurra! Vi är ett litet gäng som stretar på i motvind, år ut och år in, och det ska bli jättekul att träffa alla igen.
När föreningen bildades för elva år sedan var vi över hundra medlemmar, numera är vi betydligt färre.
Vissa har fallit ifrån för åldersstrecket, andra för att det helt enkelt inte längre finns arbete till oss alla. När Bonnier Korsord såldes till Keesing Tankesport, ersatte de alla oss som gör lätta och medelsvåra korsord med en dator i stället. Det vill säga: datorn flätar ihop orden och redaktören på kontoret lägger in färdiga nycklar. Det betyder att allt det roliga ordvitsande som jobbet egentligen handlar om,istället förvandlas till en sorts trist massproduktion av en mängd mer eller mindre likadana korsord.
De som gör svåra korsord fick fortsätta – de lösarna är nämligen inte lika lättmanipulerade, så där kunde man inte bara köra på med datorn och hoppas att ingen skulle märka det. Bra att de fortsätter hålla yrkets fana högt i alla fall!
I övrigt ägnar jag mig åt min favoritsport numera: jaga professorer!
Ska skriva artiklar om forskning, och det svåraste är faktiskt inte att skriva – utan att komma igång med arbetet alls!
Ofta önskar jag att varje professorer hade en personlig assistent – typ en sådan som Radar i M*A*S*H.
En snäll person som cirklade runt dem som en satellit och hade full koll på var de befann sig, vad som publicerats och när, som kunde lägga lappar på deras skrivbord där det stod ”Ring Anna …”, svara på mejl och skicka saker jag behöver – och viktigast av allt (antagligen): servera kaffe när de är trötta och på dåligt humör.
Tyvärr är ju all administration numera så slimmad att professorer och alla andra ska sköta sådant själv, och det funkar ju bara inte för många.
Alltså – alla människor är inte administratörer!
Att kunna administrera är förbanne mig en gåva minst lika fantastisk som vad som helst annars.
Att plocka bort duktiga administratörer och förutsätta att alla kan göra deras jobb – det är som om jag skulle satsa på att bli proffs på ishockey och hoppas att NHL skulle köpa in mig i övermorgon. Ingen chans, liksom.
Men nu – lite lunch kommer att ge nya krafter, och så är det bara att jobba på igen!
/A
Onsdag 15 mars
Ute skiner äntligen vårsolen och det är underbart väder! Inne har mina tomatplantor satt fart, åtminstone en del av dem, och det är tur det – när matpriserna stiger får man odla sin egen mat, helt enkelt.
Har skickat iväg manuset till Lind & Co och min duktiga redaktör E. Har för första gången i livet lämnat ifrån mig ett inte helt färdigt manus. Känns jättekonstigt, och lite som att föda alldeles för tidigt. Men min tanke är att Emma säkert har en massa bra input, och då gör det inte så mycket att det inte är helt klart. Svårare att ha åsikter om något som redan är färdigskrivet och därmed mer solitt, eller hur man ska uttrycka det.
Utanför fönstret jobbar någon med en maskin en bit bort. Den mullrar hela tiden, och det är ett sådant där lågt, men ändå fullt hörbart, ljud som driver mig till vansinne.
Börjar sakta men säkert inse att det börjar bli dags att flytta härifrån – fast jag egentligen inte vill. Älskar min lägenhet i hörnet, men det börjar bli ohållbart.
På ena sidan om vårt kvarter, ska de bygga ett komplex med 80 lägenheter och affärer i bottenplan, och på andra sidan ett dagis för 144 barn. Det sistnämnda kommer dessutom att ta större delen av vår fina äng, som är precis utanför mitt kontorsfönster.
Det kommer att bli otroligt mycket mer trafik och människor här – bara det faktum att 144 barn ska ha skjuts till och från dagis varje morgon och eftermiddag är åtminstone 70-80 bilar till som ska förbi här – om det räcker.
Är så otroligt trött på all denna förtätning av Uppsala, och att inte stabila och bra kvarter där människor trivs, kan få fortsätta vara som de är.
Visst kan jag hyra ett kontor någonstans, men på exempelvis Ulleråker (där jag står i kö för att få hyra ett rum i Vingmuttern via en kulturförening som håller till där), ska det också byggas massor av nya hus – ett helt nytt bostadsområde.
Men nu – fortsätta jobba. Bäst att passa på innan det blir fullt byggkaos här utanför framåt hösten. Huvvaligen!
/A
På ridtur med Mackan i Stadsskogen i söndags. Underbart vinterväder – fast det ska vara vår nu!
Den 8 mars – Internationella kvinnodagen
Tänk att vi fortfarande behöver något som ”internationella kvinnodagen”. Varför är inte alla dagar för alla människor istället?
Har inte skrivit något i bloggen på en månad, utan bara jobbat på med manuset. Kom på en liten twist och fick ändra en massa, men nu har det mesta ordnat upp sig.
Mitt synopsis som jag hade från början, är sedan länge frånseglat och bortglömt.
Bra eller dåligt? Vet inte. Men jag brukar få till det, och är inte alls oroad – även om jag är lite sen för tillfället.
När det här manuset är klart, ska jag ta ledigt en vecka och bara chilla i stallet och i soffan.
Maken har ordnat så vi kan se ”Våra värsta år” på tv – ”Married with children” – som jag skrattade så mycket åt när den gick på tv för många, många år sedan. Hade ett videoband (jo, så gammal är jag …) och varje kväll spelade jag in avsnittet. Om det inte var tillräckligt roligt spelade jag över det nästa kväll – och hade till sist ett helt band med bara det absolut bästa från serien!
En hel del av de bästa klippen ligger för övrigt på nätet – bland annat på Instagram. Sök bara efter exempelvis Married with children eller Al Bundy clips.
Och okej – jag medger att Al Bundy på många sätt är en hopplöst förlegad och gammaldags mansgris – men jäklar vad rolig han är – liksom Peg, Marcy och Steve och ungarna … Och hur ofta åker inte Al Bundy dit i sitt mansgriseri – nitad av Peg och de andra? Jo, tillräckligt ofta för att man givetvis förlåter honom för allt! <3
Och jag älskar deras rappa replikväxlingar – timingen och glimten i ögat gör ju serien miljoner gånger roligare än den hemska familjen Cosbys dito.
De var ju populära ungefär samtidigt och jag avskyr fortfarande Cosby Show. I den serien är de ju verkligen elaka mot varandra på riktigt, och inte roliga alls när man väl har genomskådat det. Och pappa Cosby visade sig ju senare inte alls vara den mysiga familjepappa som alla beundrare av serien trodde – snarare en ulv i fårakläder.
Men nu – lite kaffe och så jobba vidare. Ingen rast och ingen ro …
/A
